Jag tänker här då jag sitter och äter, att då man är barn och tonåring, så kommer någon alltid och äter med dig om du är ensam, särskilt på t.ex. läger of sorts. Oftast äldre, kanske nån ledare eller liknande. Men som vuxen (som jag vill sätta citationstecken runt när det gäller mig) tänker man ju att man själv måste ta initiativ eller sätta sig och börja tala. Jag är halvt nöjd med min ensamhet just nu, men jag är inte den som går fram till någon jag inte känner och börjar tala med den. Sånt är jag dålig på, som ni vet. Jag är tyst och försiktig. Deal with it.
Nu kom Pontus och satte sig med mig, vad trevligt. =)
//Leithinan
No comments:
Post a Comment