Wednesday 29 January 2014

Nu är det såhär..

..att idag har varit en dålig dag. Jo, just en sån som ni tänker. Morgonen var tom, det hände ingenting. Låg bara och läste på Wuthering Heights. Action, I tell you. Har bara somnat två gånger då jag läst den. But I digress.
Eller jo, jag spelade faktiskt piano före mötet på morgonen. Det gick inte alls som jag ville. Hur svårt kan det vara att spela Gm7, C9, Fm7, Bb7. Efter en halv timme av övning kom jag fram till att det tydligen är svårt att få olika omvändningar i händerna. Suck.
Pianolektionen gick som ovan, jag blev så sur på att det inte gick, så efteråt gick jag till mitt rum och övade till kaffet. Det går inte. Mängden av hopplöshet som fanns i hjärnan dom timmarna är löjligt hög. Stressen höjdes med att det inte fungerade och böckerna jag måste läsa stod på hög bredvid keyboarden. Vilket ledde till att jag också tänkte på HTML kodning jag ännu borde lära mig och förhandsuppgifterna som snart publiceras.
Som tur bor jag med världens mest upplyftande personer. De behöver inte prata med mig, de behöver bara prata, så plötsligt märker man hur man mår bättre. Magic! Tyvärr är det mellan måltiderna jag behöver tröst.

Jag läste efter kaffet. Och nånting annat. Övade? Kanske. Minns inte. Men somnade när det var about en halvtimme kvar till middagen. Och vaknade med 8 minuters marginal. Det är mer än tillräckligt, som tur, så jag sprang ner för trapporna, bara för att märka att jag glömt nycklarna (den där tiden på dagen är det inte ett smart drag), och svängde om. Och föll. Och slog knät. Igen. Varför. Kändes inte lika illa som senast, som var nångång i.. november kanske? Meeen, när jag väl var på dansen, så skulle vi ju vara på knä, because Mirror-dansen. Nu efteråt är den ungefär storleken av ett uppsvullet knä. Så då vet ni.

Jag kanske är paranoid, men det känns som om färre och färre orkar lyssna då jag inte mår bra. Som om de bara avfärdar att jag har ett problem i hjärnan. Försöker att inte vara så jobbig i sällskap, men ibland hjälps det inte. Jag hoppas ändå att folk tycker att jag är oftare glad än ledsen. För det är jag. Tack vare att jag är här. Hemma i Helsingfors kunde jag inte utvecklas. Nu börjar jag komma i fatt mig själv.

Då jag gick hem från dansen gick många miljoner tankar igenom mitt huvud, bland annat vad jag borde skriva här, och vad jag borde säga åt en massa personer. That will be for another day.

You have witnessed the rant of me.
But I feel better now. =)

//Leithinan

1 comment:

  1. Alla har vi dåliga dagar ibland. Jag oftare än de flesta tycker jag. Dagar då inget går som man vill, dagar då alla kämpar emot en(åtminstone enligt en själv).

    Då får man bara tacka sin lyckliga stjärna för att det finns människor som orkar lyssna på en, och speciellt den där mycket speciella som älskar en fast allting verkar få en att antingen explodera eller lösas upp i tårar. Jag brukar alltid hoppas att morgondagen är en bättre dag...ibland är den, ibland inte.

    Men min poäng som jag tappade här i farten är väl att man borde tillåta sig själv att må dåligt om man gör det en gång, det blir bara sämre om man inte släpper ut det. Jag försöker alltid vara stark och inte visa när ja mår dåligt, men nu efter en osedvanligt tung höst då jag varit en pain in the ass åt alla runt omkring mej var det så skönt att äntligen bara få bryta ihop. Så det är säkert världens största klichée, men man måste få må dåligt.

    Imorgon är en bättre dag!

    ReplyDelete